Slarv

Matdagbok idag:

• 1 Naturdiet (blandar själv)
• Matlåda laxsoppa (fick i mig nästan hela, illamåendet gjorde att det tog emot)
• 1 Naturdiet (drickfärdig)

Jag har kört efter modellen "äta när jag är hungrig", och det har jag nog inte varit så mycket de senaste dagarna. Kom heller inte iväg till Apoteket som jag skulle i lördags, och har istället varit snurrig och konstig i kroppen när medicinen gått ur kroppen för snabbt. Jag blir då yr när jag rör på ögonen, och det gör man ju hela tiden... Känns skönast att göra ingenting då. Det var väl självvalt, så jag tycker inte synd om mig. Och nu har jag hämtat ut ny medicin så nu mår jag mycket bättre.

Det blir så mycket som jag skiter i, tänker att det inte spelar någon roll om jag går runt och är snurrig, finns ju ingen anledning att vara pigg...

Har jättesvårt att somna på kvällarna, och drömmer jobbiga drömmar på morgnarna, så det är inget roligt att börja dagarna. Frukost-gröten känns motbjudande, och istället dricker jag Naturdiet senare när jag blir hungrig.

Har satt all fokus på att rensa hemma och sälja av på Tradera, har egentligen tagit mig vatten över huvudet, för det finns inte plats för något annat än fotografering, mejlande och packande på dagarna. Men jag tycker det är så skönt att bli av med gammalt, och jag längtar tills jag får "bygga nytt bo" i min nya lilla lägenhet. Det som är bra i alla fall är att jag tänker att det ska få plats för fler än bara mig själv i nya lyan. Ifall nån vill komma förbi och hälsa på... Skulle vilja kunna känna mig bekväm med det.

ONT

Jag kommer inte ihåg om jag skrev om det på bloggen första gången det hände, men idag fick jag en sån djävulsk mensvärk igen. Och med djävulsk menar jag... ja, jag var som en marionett i smärtans händer. Jag hade inget att säga till om. Det flimrade för ögonen, det snurrade, jag mådde illa, blev liggande på badrumsgolvet, kallsvettades, stickandet spred sig i hela kroppen, händerna domnade mer och mer och fastnade(!) i en stel onaturlig ställning... "Om jag kräks jag nu, kräks jag på golvet." Jag skulle aldrig tagit mig upp till toastolen. Jag kunde röra armbågarna utan att förvärra värken i magen och försökte känna min puls på halsen, men det var som att min hand var utbytt mot en skyltdockas konstgjorda hand. Hade ingen känsel i fingrarna. Jag kunde inte göra annat än att låta de långsamma sekunderna bytas av en efter en där på det ostädade badrumsgolvet, och kvidande genomlida den förbannande molande värken långt ner i magen. Och ursäkta mitt bildliga uttryck nu, men jag hade inte blivit förvånad om jag sen hittat mina fortplantningsorgan i trosorna...

Jag hade inte koll på tiden, men det kanske gick över inom ca en halvtimme. Och när de sista stickningarna och ångest-andningen lämnat kroppen var det nästan som att det inte hade hänt.

Vad sjutton är det här!? Det här kan man väl inte ens kalla för mensvärk, hela min kropp vänder sig emot mig! Numera är jag ju van av att inte ha kontroll över kroppen när jag får rejäla ångestpåslag, men det här... jag vill INTE gå igenom det en gång till. Jag som inte fött barn kanske inte ska uttala mig om smärta, men... föder man barn finns det ju en mening med smärtan... Jag försöker att inte bli snurrig av alla tankar om vad det är för fel på mig... Efter lite googlande tror Mina att hon har endometrios, och det verkar man ju inte dö av i alla fall. Kunde varit värre. Det är väl inte värre? Men varför blir det så här?? Hur kan mensvärk slå ut min kropp så totalt!?

Någon som känner igen sig?

Ska ringa kvinnokliniken imorgon.

Julfikande

Det känns som jag spelar skådespel vid allt detta jul-fikande. Jag tillåter mig att äta, eller det känns snarare som att; jag står inte stå emot, fast jag gärna skulle vilja. Jag äter för det är gott, och jag tycker inte om att jag äter för att det är gott. Jag tycker inte att det är jag som har kontroll. Jag borde kunna kontrollera mig. Mina tankar har en negativ ton mot mig själv. Men eftersom jag nu äter av det, vad är lagom egentligen? Jag äter som de andra, men väljer det som är hembakat, för jag tycker att det är mer värde i det, att någon tagit sig tid och ork att baka. När jag sitter där och småknaprar på mina kakor känns det så löjligt, tänk vilken skillnad det är på hur länge en kaka räcker beroende om jag äter den i andras sällskap eller ensam. Det finns fin-ätande och det finns ful-ätande. Tanken att äta ensam är lockande.

För mig finns det inget "lagom" när det gäller sötsaker jag äter när jag är ensam. Jag äter tills det tar slut. Äter andra människor också mer när ingen ser? Skulle dom skämmas precis som jag om de sågs äta mer än "brukligt"? Kan man äta ett helt kak-paket och stå för det?

Men hittills har jag inte överätit när jag kommit hem. Snarare tvärtom. Jag har en ny (o)vana. Naturdiet eller Nutrilett. Det börjar med att man får syn på dem i affären. "Det där är nog inget för mig". Nästa gång kollar man innehållsförteckningen. "Nämen oj, det här verkar ju som ett bra mellanmål... och så praktiskt, bara att ha med sig i väskan och dricka i farten". Det blir snart himla lätt att strunta i att laga mat när det finns Naturdiet i kylen. Jag har testat de flesta, och vet vilka favoritsmakerna är. Och håller reda på hur mycket de kostar i olika affärer. Jag ställde tillbaka ett stor-pack med pulver-påsar man blandar till själv, men gick tillbaka och la det i kundkorgen med motiveringen; jag kan lika gärna köpa det nu, för jag vet att jag kommer köpa det nästa gång jag handlar i alla fall. "Och äter jag lite kalori-snålare så får jag mer utrymme för överätningarna med godis och kakor". Så praktiskt... eller?

Det blir några vita lögner till föräldrarna om vad jag ätit när jag varit hemma.

------

Ibland känns det som att det är dags att lämna den här bloggen bakom mig. Jag kanske skulle må bra av att släppa taget kring det jag skrivit här. Jag skriver mer i min nya blogg, och i den mår jag bra. Det känns ju vettigare att skriva om sånt som gör mig gott, istället för att grotta ner mig här. Men jag vet inte... Jag kör nog parallellt ett tag till. Hoppas att jag kommer känna när det är dags att lämna epitetet och bloggen Ätstörning... jag?

Alla har vi väl våra strider. Det är kanske min lott att ha lite "ätstörning light" att tampas med?

Matdagbok en söndag

- gröt med hallon (mjölken var slut)
- naturgodis och ett kakpaket (följde med när jag skulle köpa mjölk)

Kanske dags att skärpa sig lite..? Nu har jag ju i alla fall varit och handlat, och kommit över sötsuget, så nu har jag bra förutsättningar. Nya tag imorgon.

Anonym skrev:

Hej! Hur går det för dig med mat, praktik och dagvård? Uppdatera oss. Hur mår du?

Mina svarar:

Mat: ...lägger inte jättestort fokus vid att äta "helt rätt" just nu. Till exempel tillåter jag mig att äta frukost i farten om jag ska iväg någonstans, det är tillräckligt mycket utmaning att kliva upp ur sängen. Om jag har som mål att äta gröt i lugn och ro på morgonen så blir jag bara besviken på mig själv för att det gör jag inte. Det är som att jag behöver den där pushen att kliva upp i absolut sista minuten för att komma iväg, då är det bråttom och jag har inte tid med tankar som vill få mig att stanna hemma.

Känner att det extra "godis-plufset" på kroppen jag skaffade mig förut har minskat (bara genom att ha minska ångest-ätandet senaste månaderna). Det känns så klart bra, men jag blir ännu mer besviken på mig själv att jag förstör det genom att ibland inte äta som jag tänkt. Tanken att kräkas övervägs oftare än förut. Men det är mest tankar dock.

På ett sätt är det skönare att ha lite mer plufs än vad jag vill, för då spelar det inte så stor roll om jag äter för mycket ibland. Men det spelar stor roll om jag förstör en plattare mage.

Praktik: Jag har varit förkyld och det har varit skönt med en paus därifrån. Men nu är jag frisk och pallrar mig dit. Det känns... vet inte... orkar inte ens tänka på det. Jag vet att det är nödvändigt att jag har den platsen att gå till dock.

Dagvård: Har ju trappat ner över en tid och för några veckor sedan hade jag min sista dag där. Känner mig så himla färdig med dagvården, men avslutet påverkar mig mycket. Det är jättesvårt. Att saker och ting får ett slut är en del av livet, och alla människor vet nog vad "separations-ångest" är. Men på det sätt jag reagerar på känns inte i helt rätt proportioner. Jag har svårt att somna eftersom jag nästan varje kväll blir ledsen, skalan går från några enstaka tårar till fullt ångestpåslag blandat med gråt som skär i hjärtat. Under de värsta påslagen kan jag ibland se mig själv utifrån, tankarna släpper taget men kroppen fortsätter reagera, och jag frågar mig själv; det här är inte normalt, vad är det som händer med mig?

Den sista tiden på dagvården, då jag gick bara en gång i veckan, var som en "buss-hållplats" i veckan för mig. När jag hade klarat av de dagar med praktik så kunde jag "kliva av" och andas ut en dag på dv:n. Om jag kom till dv:n och var låg så visste jag att chansen var hög att jag skulle må bättre när dagen var slut. Det har nog att göra att jag inte fick chans att vara ensam med mina neggo-tankar. Det var skönt att vara i samma miljö som andra människor som inte var rädda för att man mådde lite pissigt ibland. Saknar vardagspratet också, typ; såg du det där på tv igår? Men det är såklart mycket jag inte saknar också. Blandade känslor.

Praktiken ersätter lite av dagvården, men jag har inte längre samma tillgång till en "hållplats" att andas ut på. Nu kör min buss bara förbi. Jag skulle behöva en ny hållplats.

Hur mår du?: Mina känslor pendlar mellan ledsamhet och kreativitet. Får mycket ideér på små projekt, jag ska klä om en lampskärm, formge kort med min nya digitala ritpenna, jag längtar tills jag ska flytta, har satt upp tapetprover i hela rummet... Svarar inte på mejl, hoppas att mamma inte ringer, duschar inte, gråter, godis-sugen men orkar inte ta mig ut och handla...

Release

Ordet "release" har svävat framför min inre syn det senaste dygnet, som en symbol för det jag så gärna velat känna. Jag känt mig som en överspänd gitarr-sträng inför dagens möte med fsk, så orolig med tankar som rört ihop sig så mycket, att det till slut inte fanns något annat att göra än bara ge upp och ta det som det kommer. Det är som att jag kommer till en maxgräns med oro, och sedan finns det inte energi för mer sånt, och då får det bära eller brista helt enkelt. I samma ögonblick jag vaknade i morse började kroppen ladda för en ny dag med oro, och det kändes som att jag plötsligt hade dubbelt så mycket blod i kroppen som skulle pumpas runt. Men oroskänslorna fick som tur var inte fäste, och jag kunde klara morgonen hyfsat utan stress.

Release för mig är en längtan, en längtan att bara få... vet inte... släppas fri på något sätt. Som att få flyga iväg och landa på samma gång. Smälta, flyta ut, släppa, tömma, andas ut. Resa sig, blicka framåt, ta en annan väg, lyfta, ordna, andas in.

Det finns knep jag tar till för snabb release, att bryta mot reglerna och socker-chocka mig själv är en release, och en ofavorit i repris; att kräkas är en release.

Inte särskilt långvariga och hälsosamma dock. Ska jag hålla på och fusk-releasea med att mat-strula "lite lagom" för att kontrollera tillvaron? Hur gör man för att känna release på riktigt? Finns det ens något sådant i verkligheten?

Vad är äkta release? Stort eller smått? Vad är din release?

Dagens fokus:

• Duscha.
• Gå till biblioteket och lämna filmer och göra fjärrlån på ny bok, hämta tapetprover på posten.
• Gå och handla mat, bara det som står på inköpslistan och inget annat.
  
• Fylla i papper från FSK, helst posta idag. Hinner jag en rask promenad förbi en brevlåda innan det blir mörkt? Ny fartig spellista till iPoden?
  
• Inte oroa mig för att gå till praktiken imorgon, bara förbereda kläder, frukost, mellanmål, plocka fram nycklar och busskort så det inte blir stressigt i morgon bitti. Bara åka dit, inte tänka. Känna mig stark.
• Gärna hinna måla naglarna så jag känner mig lite fin.
  
• Lägga mig i vettig tid, inte för tidigt och inte för sent. Inte bli stressad om jag inte somnar.
  

Skör

Vilsen. Hittar ingen riktning. Vill ha något att sträva mot. Vissa av mina fula matvanor finns kvar, finns kvar för att de fyller någon sorts funktion antar jag. Får inte ångest av maten, men får ångest av livet. Efter att ha hoppat över praktiken och avbokat min bildterapi denna vecka, känner jag hur viktigt det är att jag har något att styra upp livet kring. Att bara vara hemma förstör strukturen för mig. Men att vara ute på praktik är kravfyllt. Jag kräver av mig. Det är svårt att komma från en miljö där alla vet att man har vissa svårigheter, till en annan miljö där man förväntas jag förväntar mig att jag ska hålla masken uppe. Vara nyfiken och intresserad. Verka som en framåt tjej. Komma med nya ideér. Vara trevlig och le. Får verkligen vara på min vakt så jag inte bara ler och håller med om allt möjligt, för det går av bara farten. Även om det är skådespel i bara två timmar, så är lättnaden så otroligt stor när jag går därifrån.

Innan jag hamnade i dagvården och fick kontakt med min bildterapeut har jag aldrig varit med om att jag har blivit mött med sådan respekt när jag mått dåligt och/eller varit ledsen. Att någon ens lyssnar på mig, eller om jag inte får fram något, försöker förstå... Att det inte slätats över, att inte bara... någon öser en skottkärra över mig med hur duktig jag är osv. Sådant ger mig bara ännu sämre samvete; att jag som är så duktig, har utseendet för mig, har framtiden framför mig... att jag som har så mycket, mår dåligt, och inte tar för mig av livet. Får mig att känna att jag slösar bort tiden, slösar bort livet.

Väntar fortfarande på den där "vändningen". Dagvården har lyft mig, hållit mig uppe. Men det känns inte som att jag kommit till den punkt jag reser mig upp själv och går vidare. Jag är dålig på att ta mig i kragen och bara köra på, ut i den friska världen. Men jag känner mig så osäker på mig själv, är inte säker på att hålla ihop. Hur ska jag orka hålla ihop hela livet?

Min bröstkorg är full av tårar, om jag blir stött i kanten kommer jag gå sönder och alla tårar rinna ut och avslöja mig. Jag vill inte det.

Dagens Ord

När du velar: välj det alternativ som du kommer att vara stolt över även om en vecka och ett år.
– Sofia Sivertsdotter

58 st. om mig

Länge sen jag gjorde en lista... dags nu:

1. Hur gammal är du om fem år? 32 år. Herregud, har jag räknat rätt?
2. Vem var den senaste du träffade? Taxi-chaufför som berättade tokiga taxi-historier som fick mig på lite bättre humör.
3. Hur lång är du? 168,5 cm. Mycket viktig den där halva centimetern. Hade gärna fått ett par till.
4. Vilken var den senaste film du såg? Indisk bollywood-dvd "Saawariya" lånad på bibblan. De har inte så mycket filmer... men dansen var bra :) Och en låt fastnade på hjärnan.
5. Vem ringde du senast? Sjukresa.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? -
7. Vad är dagens planer? Äta bra. Kommer nog inte göra så mycket annat vettigt. Kan hända att jag piggnar till framåt kvällen, hoppas det.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms. Har lätt telefon-fobi.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta. Gillar att de håller ihop och tar sig igenom livet tillsammans.
10. När såg du senast din mamma? En vecka sedan ungefär.
11. Vilken ögonfärg har du? Blå.
12. När vaknade du idag? Klockan ringde 06.00, gick dock inte upp då... Hann inte ens sätta på mig strumporna imorse, de fick följa med i väskan.
13. Har du någon gång hittat en katt? Nej. Kanske kan man låna en katt ett tag? Skulle vara mysigt.
14. Vilken är din favoritplats? Min soffa tror jag.
15. Vilken plats föredrar du minst? Beror mer på sammanhang än plats.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Vet inte. Vågar inte ens tänka tanken.
17. Vad skrämde dig som barn? Mustascher (!) Men var rätt modig innan jag började skolan. Då var jag inte ens blyg.
18. Vem fick dig att skratta senast? Taxi-chauffören.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, hade en med "Fångad av en stormvind"
20. Har du stationär eller bärbar dator? Båda.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Det blir olika. Kan lika gärna sova fullt påklädd som i "födelse-kostymen".
22. Hur många kuddar har du i sängen? Sex stycken.
23. Har du någon gång spytt på fyllan? Nej, fy vad hemskt. Dricker inte särskilt ofta eller mycket.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Gärna barfota hemma. Visar helst inte mina fötter annars. Fast egentligen är de fina.
25. Är du social? Känslig fråga. Alla vill väl höra till ett sammanhang? Har behov att vara med, men inte av att ta så mycket plats.
26. Vilken är din favoritglass? Häagen-Daz med strawberry cheescake var en favorit. Längesen jag köpte sån dyr glass. Har aldrig provat Ben & Jerrys som alla pratar om. Tycker synd om alla som svarar 'vanilj' på denna fråga.
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Köpa skit-dyra tapeter till nya lägenheten, någon bokhylla/bänk att ha tv:n på. Anlita flyttfirma. Gå någon kurs. Gå några gånger på massage eller någon yogisk toning eller nåt.
28. Tycker du om kinamat? Jo, det är ok nån gång ibland. Men kina-buffé är inte en helt rolig utmaning. Så svårt när det finns mycket att välja på och när det är gott. Avskyr att äta bara för att det är gott.
29. Tycker du om kaffe? Som sällskaps-dryck är det gott. Äger ingen kaffe-bryggare själv eftersom jag bara dricker té hemma. Kanske borde skaffa en, ifall någon hälsar på? Men då måste den matcha vatten-kokaren.

30. Vad dricker du till frukost? Té de dagar jag inte ska iväg någonstans. Hinner inte med något annat än lite yoghurt och musli om jag ska till praktiken. Om ens det.
31. Sover du på någon särskild sida? Sida av sängen? Sida av kroppen? Hela min säng är min. Vilar jag efter att ha ätit ligger jag på kroppens högra sida.
32. Kan du spela poker? Nja, tycker inte om kortspel, och allra helst inte om pengar. Har blivit så dålig stämning runt de poker-bord jag suttit.
33. Tycker du om att mysa? Ja. Ja. Ja.
34. Är du en beroendemänniska? Ehh... önskar jag hade kontroll över tröstätandet.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja, eller känner och känner... vet i alla fall en eller två.
36. Vill du ha barn? Jag tror det. Eller jag hoppas att jag kommer vilja det. Tror jag.
37. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. Har glömt bort franskan.
38. Har du någonsin åkt ambulans? Nope.
39. Föredrar du havet eller en pool? Pool. Gärna med utsikt över havet, men jag slipper gärna sanden, bränn-maneter och saltet.
40. Vad spenderar du helst pengar på? Inrednings-prylar som jag tycker om.
41. Äger du dyra smycken? Nej, sånt tröttnar jag på.
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Är inne på den andra koppen té. Ska äta nåt mer snart.
43. Vem är den roligaste människan du känner? Vet inte riktigt. Finns några som gör mig glad, räknas det som rolig?
44. Välj ett ärr på din kropp? Väljer hellre bort några ärr.
45. Vad har du för ringsignal? En som inte stressar mig.
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nej. Hade en del sparade sedan tonårs-tiden men de låg på vinden och blev stulna för längesen. Hoppas de kom till användning.
47. Flirtar du mycket? Knappast.
48. Vart togs din profilbild för din blogg? Hemligt.
49. Kan du byta olja på bilen? Det tror jag nog, om jag får läsa instruktionsboken...
50. Har du fått fortkörningsböter? Nej, det var längesen jag körde bil.
51. Vilken var den senaste bok du läste? Kämpar mig igenom "Litteratur, myter och symboler" av Jung. Ganska skum, jag förstår inte alls mycket. Men den ska läsas ut.
52. Läser du dagstidningen? Nej, lyssnar på radion.
53. Prenumererar du på någon tidning? Provprenumeration på en inredningstidning.
54. Dansar du i bilen? Nej, trodde någon det?
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3 tror jag. Gillar Kodjo Akolor i Morgonpasset, han får mig att dra på smilbanden på mornarna.
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Taxi-tider.
57. När var du i kyrkan senast? Bröllop tror jag, längesen nu.
58. Vad ska du göra nu? Äta något. Mellanmål kanske, eller så går jag direkt på matlådan i kylen.

Jobbigt

Det är lite rörigt i måendet just nu. Jag kan hitta logiska förklaringar till den ökande förvirringen i kroppen, men det känns inte rätt att jag ska få ångestpåslag och självskadefantasier för att det är "den tiden i månaden" eller för att jag glömmer ta mina antidepp en gång.

Gårkvällen var riktigt jobbig. Jag blir trött så fort det mörknar ute och brukar helst bara dimpa ner i sängen runt 17-19, skita i att duscha, och bara borsta tänderna och ta ur linserna om jag orkar. Och hoppas att den extra sömnen får mig att vakna tidigt och att jag har ork att fixa sådant jag borde fixat kvällen innan, så att det inte ska bli så stressigt på morgonen. Inte helt smart. Frukosten är det första som brukar blir lidande för att jag ska hinna komma iväg i tid.

I alla fall la jag mig tidigt igår, tittade på en halv film, grät till och från, vred och vände mig, åt egenbakade kakor i rent självhat, svarade inte i telefon när det ringde... gick till slut och la mig i badkaret och fyllde på med vatten så hett som det gick. Fick inte kliva ur förrän det rann över kanten. Linne och trosor på. Kunde fokusera på pulsen som dunkade i halsen. Svettades men uthärdade för jag vet hur skönt det är att kliva ur och bara lägga mig direkt på golvet eller i sängen utan att torka mig. Klev ur badkaret försiktigt för att inte förstärka svimningskänslan. La mig på golvet och var tjugo gånger tyngre, helt avslappnad och kände bara tyngden och pulsen som slog hårt.

Vaknade senare i sängen av att jag frös av de blöta kläderna och lakanen och var dålig i magen. Inte lika skönt längre.

Men jag mår bättre idag. Jag fick ju lägenheten precis som jag ville, och jag vågar lita på min magkänsla som säger att jag kommer trivas. Roligare att flytta den här gången eftersom jag vill, och inte för att omständigheterna kräver det. Att få beslutet att byta lägenhet klart borde göra att det känns lättare framöver. Hade ju i princip redan bestämt vilka tapeter jag ville ha innan kontraktet var påskrivet. Vill flytta nu.

Det som känns jobbigast just nu är "bara" avslutandet på dagvården och att lämna personalen på dagvården som är helt underbar. Tycker om dem för mycket. Jag vill inte säga hejdå. Helst bara inte gå dit mer.

Ja eller Nej?

Å, nu är det rörigt i mitt huvud... har precis tittat på den lilla lägenheten. Och den vore ju perfekt för mig... föll pladask helt enkelt. Jag skulle kunna flytta in nu! Jobbigt! För när jag ringde bostadsbolaget i morse fick jag reda på att jag var nummer två i kön, och jag har fått intrycket att jag var nummer ett... Det var nära att jag slängde mig i sängen utan att ha åkt och tittat på den, för om någon står före i kön betyder det ju att den redan är borta. Fast samtidigt har jag fått mejl-svar på min elektroniska intresseanmälan att bostadsbolaget kanske kan erbjuda mig lägenheten. Så jag funderar på om bostadsbolaget tror att min elektroniska ansökan och mina telefonsamtal är två olika personer... Enligt den nuvarande hyresgästen var jag den första som kommit och tittat på lägenheten... Snurrigt!

Ytte pytte små myrsteg

I morse hade någon tiltat på hela världen igen, och det var uppförsbacke till praktiken. Fötterna ville bara gå myrsteg dit. Brukar alltid köpa nån frukt på vägen att ha som mellis jag menar mellanmål (går jag på dagis eller..? ) Konstigt hur lång tid det kan ta att välja ut den bästa bananen ur fruktstället. "Inte för stor, inte för gul, inte för grön, inte den allra minsta, inga bruna bucklor. Och hur är det med bananer egentligen, jag såg ju på tv att någon jämfört den med 16 sockerbitar... men sånt lyssnar jag ju inte på... inte för gul, inte för stor..."

Var det nu i helgen vi ställde om klockan till att gå på halvfart? De där två timmarna på kontoret gick då väldigt långsamt. Den största nyttan jag gjorde vara att rensa skrivbordet på min dator. Och lite annat av mig påhittat arbete för att undvika det jag egentligen borde jobba med. Atmosfären på kontoret är underbar, men mina skratt känns mer och mer stela och påklistrade.

Låg när jag gick därifrån. Mitt mål att inte äta något oplanerat onyttigt efter jobbet vändes till att "jamen, det är det ju den enda höjdpunkten på dagen..." Tänkt och gjort. Å, va jag tycker om mig själv............ :(

55 kvadratmeter blir 34?

Oj, hur gick det här till? Jag ska titta på en liten lägenhet på fredag! En idé från nästan ingenstans! En vinds-"våning" på 34 kvadratmeter. Hoppas på att mysfaktorn överväger avsaknaden av badkar och diskmaskin :)

Det har gnagt lite i mig hur det ska bli när jag inte har studentkontrakt på min nuvarande lägenhet längre, då kommer hyran öka med 1800 kr i månaden... Inget jag hivar upp ur fickan bara sådär... Eller vad säger dagvården om vatten och bröd? ;)

Jag tror det kan vara bra med en förändring i mitt liv just nu, alla fall om det blir en bra sådan.

Magstorlek

Den senaste tiden har jag märkt att jag inte dricker upp allt té som jag gör i ordning till måltiderna. Ofta är det halva jumbo-koppen kvar när det är för kallt för att dricka. Jag som brukar dricka hur mycket som helst (!) Min teori är att min magsäck har återgått till normal storlek :) I "den gamla magsäcken" fanns det plats för mycket hetsmat, och den var med all säkerhet uttänjd, eftersom hetserna blev störrre och större. De mängderna jag kunde sätta i mig då skulle aldrig få plats i min mage idag. Och förut när jag åt en normalportion avslutade jag alltid med massor av té, både för att känna mig mätt och för att distrahera mig från att ta om eller bli sugen på nåt annat. Det blev till en vana att alltid dricka té när jag åt något, och det är det fortfarande, men jag tror att det är mer normala mängder :) Det är nog lättare att känna sig mätt när en normalportion fyller ut magsäcken, istället för att den ligger och skvalpar i en magsäck av ica-kasse större storlek.

Vänligen stör ej

När jag satt i taxin på väg hem var jag lite sugen på att gå en promenad, men nu parkerad i tv-soffan med säsongens första chai-té, känns den idén ganska avlägsen. Apropå att jag grottar in mig för mycket i min lägenhet, så har dörrklockan ringt väldigt många gånger nu senaste dagarna. Tyvärr är "dörr-på-ringaren" inte så bra på sociala koder, och ingen bra person för mig att öva social träning med. Istället känner jag mig lite otrygg just nu, jag lyssnar på alla steg i trappan för att slippa sätta halsen i hjärtgropen igen nästa gång dörrklockan ringer. Hoppas, hoppas, hoppas jag får vara ifred... jag vill inte bli inblandad. Min lägenhet är ju mitt ställe att slappna av, ta av masken och andas ut liksom... En övning att sätta gränser är det i alla fall.

Emma Pihl

Jag fastnade vid en repris av Fråga Doktorn som sändes i veckan, där en 27-årig tjej, Emma, som är coach, författare och föreläsare inom personlig utveckling intervjuades. Hon har själv haft anorexi som barn och dragit lärdom av sina erfarenheter från den tiden. Ofta suckar jag åt alla sorters coacher och självhjälpsböcker, det blir nästan en stress i sig, typ "man ska inte bara klara av allt i livet, man måste må bra också (!)" Till exempel har jag svårt för Mia Törnblom som är så himla expressiv och min upplevelse blir att det känns påträngande av att se eller lyssna på henne. Jag vet att hon har mycket vettigt att säga, men det når inte fram till mig.

Men av någon anledning fastnade jag och blev jag sittandes framför tv:n. Intervjun handlade om självbekräftelse, något som jag själv är mindre bra på.

Emma berättar att hon som barn inte lärde sig att ge sig själv bekräftelse, det fick hon hela tiden från andra. Hon var så van att höra att; "Emma är så söt, Emma är så duktig, Emma gör så bra ifrån sig..." Och visst älskade hon att höra det! Men de gånger hon inte blev bekräftad kände hon att det var något som fattades, och hon fick lägga i en extra växel och prestera extra bra. Hon fokuserade på vad andra tyckte hon var bra på, hur andra värderade henne. Hon började jämföra sig med andra tjejer i klassen och det blev till en tävling där hon ville bli bäst på att äta lite och träna mycket. Och till slut ledde det till sondmatning i ett halvår på sjukhus.

Hon berättar att hon var styrd av sina destruktiva tankar, och att hon "hjärntvättade" sig själv med att om och om igen tänka upprepande tankar som att hon var tjock, fet, ful och värdelös. Tjock. Fet. Ful. Värdelös... Och till slut blev just det hennes "verklighet", och hon letade bevis och tolkade omvärlden att det var just så. Till exempel kunde hon tänka; varför tittar den där tjejen på mig?" och hon svarade sig själv att; "Jo, hon tittar på mina feta lår."

Så hur kommer man ur ett sånt här negativt tankemönster? Emma säger att det är hela tiden ett arbete, för vad vi än gör så har vi ju med oss våra tankar. Och om de naturliga tankarna som vi har av bara farten är negativa och bryter ner och begränsar oss, då är det viktigt att fylla på det andra kontot med tankar som hjälper oss, och att vi letar verkligheter som är bra och som stärker oss. Man måste verkligen vakta sina tankar, och styra in dem på saker som ger en fördelaktig känsla, och så att min inte begränsar sig själv.

Det viktiga är att komma på att man har makten/möjligheten bekräfta sig själv, och inte behöver söka det hos andra. Får man yttre positiv respons så är det en härlig bonus, men inte något att styra in hela sin värld efter. Att få höra att man är duktig, snygg eller vad det nu är, kan vara en drivkraft, men en drivkraft som kan slå över och få en baksida, man riskerar att bli en "bekräftelse-knarkare".

Emma berättar att man har en egen fjärrkontroll, man kan själv bestämma hur jag vill må och hur jag vill fungera. Jag tycker själv det låter svårt att välja sina tankar, men det är väl övning som gäller, att vara vaksam på vilka tankar som nedvärderar och håller tillbaka en själv, och föröka ge plats för de tankar som stärker mig och för mig framåt.

----

Om du vill titta på intervjun finns den här på SVT Play. Spola fram till 21.40 så kan du se interjun som är några minuter lång.

Emmas bok som visas i programmet heter:
"Se mig : om självkänsla och jakten på bekräftelse"
Funderar på om jag ska kolla om den finns på biblioteket?
Eller kommer den ligga på nattduksbordet och stressa mig?

Tänkvärt

What in your life is calling you?
When all the noise is silenced,
the meetings adjourned,
the lists laid aside,
and the wild iris blooms by itself in the dark forest,
what still pulls on your soul?

In the silence between your heartbeats hides a summons. (sv. kallelse)
Do you hear it?
Name it, if you must,
or leave it forever nameless,
but why pretend it is not there?

– The Terma Collective,
"The Box: Remembering the Gift"

"Det är inte hälsosamt att vara så ensam som du är"

Aouch. Den visste var den tog. Obehagligt att höra, just därför att det är så sant.

Jag som tolkar det mesta till min nackdel ska försöka att inte tänka att jag precis fick ytterligare bevis på att det är något fel på mig och att... äsch, försent. I suck.

Snabbresumé

Jag bloggar så sällan numera, jag vet inte riktigt varför. Ofta funderar på jag hur jag ska omforma tankar och känslor till blogg-inlägg t.ex. när jag sitter i taxin hem från dagvården, men jag kommer inte så långt. Kanske har jag blivit bättre på att inte röra till tankarna för mycket i huvudet. Här kommer en snabbresumé i alla fall:

- Börjat på en praktikplats 4 timmar i veckan. Första dagen dök jag inte upp eftersom jag satt halvvägs därifrån på en parkbänk och snyftade för att jag inte kunde övervinna de negativa tankarna och inte vågade/ville/orkade gå dit. Men det var ok, jag gjorde nytt försök nästa dag och nu är jag igång. Har dock svårt att se att detta ska vara vändpunkten för att jag ska må bättre.

- Gått upp i vikt. Försökte äta bort oron inför att komma ut på arbetsplatsen. Smart. Eller inte... Vet inte riktigt hur jag ska tänka här riktigt. Det ser inte bra ut i alla fall.

- Är igång med kroppskännedomen igen. Känns bra och viktigt, men kommer jag någonsin känna mig bekväm i min kropp..?

- Trappat ner tiden i dagvården. Går två dagar i veckan bara. Eller en och en halv dag kan man väl säga. Jag trodde aldrig jag skulle komma till den punkt när det skulle kännas naturligt att trappa ner, men nu känns det som det blir bra.

- Har fått mycket ny inspiration till att... ja, jag vet inte... skapa något... Nåt med form, färg och papper. Sitter alldeles för mycket framför datorn och letar i pdf-arkiv efter böcker från typ 1850 med ornament, tyger, mönster, illustrationer och stilhistoria. Har hittills hittat ungefär 50 gamla böcker... Jag får se om jag tar mig ur letandet och samlandet och hittar på något projekt. Typiskt mig att aldrig komma igång.